Förlorade vänner
Det finns säkert en massa folk där ute som kan relatera till detta inlägget, att förlora en bästavän/nära vän.
Ja, det är jobbigt, det känns, men jorden slutar inte snurra pga detta. Men det är oerhört att gå från att ha haft en bästavän som man växte upp tillsammans med och har kunnat prata om allt med, till att inte ha någon alls. Jo visst, jag har en till bästavän men han är en kille och därför är det inte samma sak att prata med honom som att prata med henne. Trots att jag litar på honom till 110% och verkligen kan snacka om allt med honom, så är det inte samma sak för att han är kille, och killar förstår inte tjej problem på samma sätt som tjejer. Jag menar, tjejer har vissa tjej problem som i stort sätt bara tjejer förstår sig på, jag menar inte bara mens fast vissa av er tror det, haha, utan andra problem som bara tjejer känner av, och därför tycker de flesta tjejer att det är lättare och tryggare att prata med en tjej eftersom att dem lättare kan relatera till problemet än vad killar kan osv.
Att förlora en bästavän är jobbigt, riktigt tufft och jobbigt, men man träffar nya vänner som tar upp lite av tomrummet, det är i och för sig ganska skönt men ändå inte samma sak. Ingen kan ersätta din första bästavän, inte min iallafall. Det känns som att halva jag håller på att försvinna.. När det känns så, då brukar vissa människor tycka att det är en osund vänskap, att det inte är bra för vissa personer växer samman med sin bästavän och tror att dem inte klarar sig utan den. Men sen när dem förlorar den personen ( om dem nu gör det) så förlorar dem också sig själva samtidigt, glömmer vem dem är, förändras en massa osv. Men jag kommer inte att förlora mig själv, nej, långt ifrån det! Men jag känner att jag har stängt mig in i mig själv ganska mycket nu efter detta, känner att jag inte riktigt är samma person, fast jo, innerst inne men inte allmänt samma person. Är ofta nere, deppig osv men det kan väl också bero på hormonerna, haha.
I såna här lägen gäller det bara att tänka positivt och på att det blir bättre, det har jag lärt mig av en nära vän som varit med om en hel del , varit på botten men tagit sig upp till ytan igen. Respekt till dig, A.
Haha, det blev kanske en lite väl djup text men ja, får väl va så.
Xoxo, Sabina
Ja, det är jobbigt, det känns, men jorden slutar inte snurra pga detta. Men det är oerhört att gå från att ha haft en bästavän som man växte upp tillsammans med och har kunnat prata om allt med, till att inte ha någon alls. Jo visst, jag har en till bästavän men han är en kille och därför är det inte samma sak att prata med honom som att prata med henne. Trots att jag litar på honom till 110% och verkligen kan snacka om allt med honom, så är det inte samma sak för att han är kille, och killar förstår inte tjej problem på samma sätt som tjejer. Jag menar, tjejer har vissa tjej problem som i stort sätt bara tjejer förstår sig på, jag menar inte bara mens fast vissa av er tror det, haha, utan andra problem som bara tjejer känner av, och därför tycker de flesta tjejer att det är lättare och tryggare att prata med en tjej eftersom att dem lättare kan relatera till problemet än vad killar kan osv.
Att förlora en bästavän är jobbigt, riktigt tufft och jobbigt, men man träffar nya vänner som tar upp lite av tomrummet, det är i och för sig ganska skönt men ändå inte samma sak. Ingen kan ersätta din första bästavän, inte min iallafall. Det känns som att halva jag håller på att försvinna.. När det känns så, då brukar vissa människor tycka att det är en osund vänskap, att det inte är bra för vissa personer växer samman med sin bästavän och tror att dem inte klarar sig utan den. Men sen när dem förlorar den personen ( om dem nu gör det) så förlorar dem också sig själva samtidigt, glömmer vem dem är, förändras en massa osv. Men jag kommer inte att förlora mig själv, nej, långt ifrån det! Men jag känner att jag har stängt mig in i mig själv ganska mycket nu efter detta, känner att jag inte riktigt är samma person, fast jo, innerst inne men inte allmänt samma person. Är ofta nere, deppig osv men det kan väl också bero på hormonerna, haha.
I såna här lägen gäller det bara att tänka positivt och på att det blir bättre, det har jag lärt mig av en nära vän som varit med om en hel del , varit på botten men tagit sig upp till ytan igen. Respekt till dig, A.
Haha, det blev kanske en lite väl djup text men ja, får väl va så.
Xoxo, Sabina
Kommentarer
Trackback
